Detta är något jag ofta får höra från min omgivning, nu för tiden har jag lärt mig att hålla tyst, jag orkar inte dra upp min historia och fläka ut mitt hjärta längre, jag nickar svagt och ser till att samtalsämnet byts.

Jag är född 1987, uppvuxen i en förort till Stockholm med min pappa och min farmor, pappa hade ströjobb lite här och var och farmor levde på sin pension, jag älskade min barndom, min pappa och min farmor utav hela mitt hjärta!

Jag växte upp i ärvda kläder, vissa av mina plagg hade farmor stickat, utav garn hon funnit från containern utanför oss, klassresor var enbart något jag kunde drömma om, inte för att det oftast kostade pengar utan för det krävdes en matsäck med, jag minns en klassresa jag gjorde i femman (min enda, som pappa hade lyckats sparar ihop till), mina vänner hade revbenspjäll med sig och kakor, Marylands med choklad, jag satt med med min macka med en skiva ost, jag visste att jag inte var som alla andra eller hade en familj som alla andra.

Jag hade dock tur med mina lärare jag fått under åren, min första lärare såg alltid till att klippa mitt hår, något varken pappa eller farmor kunde, och att gå till en frisör var ju uteslutet, så när håret väl hade växt för långt fick jag stanna kvar i skolan efter lektionens slut och blev klippt av läraren när de andra eleverna hade gått hem. Min pappa hade även en bekant som ibland tog mitt ut för att shoppa tillsammans med hans dotter, jag tackade alltid pappa efteråt, fast nu har jag ju insett att det inte var pappa som betalade.

Födelsedagar och julaftnar var de bästa på hela året, tro det eller ej. Visst, jag hade sett tandborsten på ÖB´s 10krs korg ett par dagar tidigare, men jag blev lycklig ändå när jag fick den omslaget i presentpapper! För ett par år sedan fick jag en påse nötter och ett paket kaffe i födelsedagspresent, och även det blev jag tacksam för, för jag visste att pappa hade gjort sitt bästa, han hade kämpat för det, precis som han blev tacksam av  teckningarna jag satt och gjort kvällen innan julafton. Problemet med julaftnar var alltid när jullovet tog slut och skolan tog vid, minns efter varje jullov att man skulle skriva en berättelse om sin julafton och vad man fått i present och sedan läsa upp det högt inför klassen, jag såg ofta till att bli ”sjuk” dessa dagar, eller så hittade jag på en lista med presenter. Jag och pappa hittade faktiskt en utav dessa berättelser från när jag var sex år gammal, jag hade skrivit att jag hade fått en ponny i julklapp. Det var nog inte konstigt att min lärare förstod hur det låg till.

Jag visste tidigt att jag hade problem med min syn, jag satt alltid längst fram på lektionerna eftersom jag inte kunde se vad som stod på tavlan, jag vill inte berätta detta för någon då jag visste att de skulle påpeka att jag behövde köpa glasögon, och dessa pengarna fanns inte, istället såg jag till att kisa extra mycket när jag talade med skolsyster och skyllde ofta på huvudvärk  (som jag iof hade pga synen), hon skickade mig på en synundersökning hon själv betalade efter att jag bröt ihop framför henne och berättade sanningen, att det inte fanns pengar till glasögon. Hon ordnade så att jag fick bidrag från Lions (Tack underbara Lions, som jag inte ens vet om det finns längre), som betalade mina glasögon. Många ungdomar skulle nog varit livrädda att få glasögon vid den åldern, högstadietiden, jag var enbart lycklig, jag kunde se!

Jag minns hur jag bävade inför skolavslutningar, då krävdes det oftast lite finare kläder och skor, vilket självklart inte var en möjlighet, därav har jag inte gått på många skolavslutningar. När jag skulle gå ut nian fick jag 500kr av min lärare, även denna fantastiska lärare hade märkt hur min situation var, och hade sett till att få ut lite pengar, även då, från Lions (Tack återigen). Även fast jag glänste den skolavslutningen så var mitt hjärta tungt, jag minns pappas min när jag berättade vart jag hade fått femhundralappen ifrån, han skämdes värre än en hund, även fast han försökte dölja det, och vara glad för min skull.

Situationen förvärrades när farmor dog och pappa blev arbetslös, i samma veva dog min äldsta syster i en bilolycka och pappa var djupt deprimerad för att ha förlorat en utav sina döttrar, dock kämpade han med aldrig visa sin sorg för mig, även fast det sken igenom så tydligt, då var jag runt 11 år, jag minns hur jag plingde på hos grannar och frågade efter pantburkar (och bad till gudarna att inte en dörr ledde till någon från skolan, eller någon annan jag kände). Jag minns speciellt en tid då kylsåpet konstant stod tomt och likaså skafferiet, tack vare den lilla lokalen som fanns en bit ifrån, där mat serverades för de hemlösa, fick jag mig ett varmt mål om veckan. Ibland hade även kyrkan öppet, där man kunde få soppa och kaffe, med nedragen luva gick jag och pappa till dessa ställena för att få i oss mat. Det var en känslig ålder för min del men vid den tidpunkten hade jag och pappa lärt oss att skratta åt vår situation, hur konstigt det än låter.

En dag följde jag med pappa till socialen, vi hade ett möte som jag knappt ens minns något utav, jag minns bara att jag var hungrig eftersom brödet var slut på morgonen och därav inte fått i mig någon frukost, jag minns hur de fina damerna satt där och förklarade att de inte kunde skriva utan en check till pappa för matpengar (varför minns jag ej) jag reste mig upp och sprang ut med tårar, en av dessa damer följde efter mig (henne hade jag ensam haft möten med), jag förklarade hur situtaionen var, då jag var i panik eftersom jag insåg att det var långt kvar till kyrkans skulle ha öppet igen. Hon tog med mig till Ica och bad mig att fylla två korgar med mat, inte bara bröd, utan även smör och ost! Det jag minns bäst från den dagen var när vi stod i kön till kassan och hon slängde i ett paket med glass, ”Gammeldags Vanilj” i varukorgen, min och pappas favorit. Då bröt jag ihop, rakt upp och ner vid kassan på Ica, av ren lycka, då var jag 15 år. Och pappas min när jag kom hem två fulla kassar med mat, och hur vi sen satt och drack kaffe och åt vaniljglassen medan vi spelade skitgubbe (kortspel), sitter fast på min hornhinna än idag, det var utan tvekan en utav mina lyckligaste stunder i livet.

När jag var 17 år flyttade jag ifrån Stockholm för att studera på en folkhögskola, inte min idé, men socialen ansåg att de var bäst, jag själv såg framemot det samtidigt som det smärtade att lämna pappa, vi som hållit ihop i vått och torrt. Jag såg till att alltid skicka hem lite pengar till pappa oavsett hur mycket pengar jag själv hade kvar, för jag visste att pappa hade de tufft. Än idag, 23 år gammal gör jag det, idag är pappa svårt sjuk och bor på ett vårdhem, jag vet att han inte har långt kvar att leva, men jag ser till att ringa honom ofta och verkligen tacka för min barndom, han kämpade för mitt bästa, och han är inte mer än en människa.

Det är skammen jag minns mest, dels för situationen, men att bära pappas skam var nog den tyngsta, jag såg hur han led, hur han vill se till att jag hade de bra, när han med tårar i ögonen förklarade att vi verkligen inte hade en krona, när jag frågat om vi skulle gå och handla när kylskåpet ekade tomt. Det är det jag minns mest. Skam.

Jag är trots allt glad för min barndom och för det jag varit med om, jag har lärt mig att värna om andra och verkligen uppskatta det jag har. Idag lever jag tillsammans med min pojkvän och hans familj i ett fint område utanför Malmö, det har varit en omställning för mig, värre än en tornado. Jag blir redigt uppvaktad på födelsedagar och julaftnar med presenter och diverse saker, jag tackar och tar emot och tårarna brännandes bakom ögonlocken, jag inte van vid sådant och det smärtar inom mig, av tanken på hur många barn som borde få ha så på sina födelsedagar och julaftnar, men som aldrig får det.

Trots allt har jag haft en fantastiskt uppväxt, med kärlek och en äkta närhet, tack pappa!

Det finns inga fattiga barn i Sverige, den som säger denna mening har inte rätt att yttra sig om han/hon själv inte legat i sängen med tårar utav hunger.

/Skrivet till en utredning maj 2011

Jag söker inte empati, enbart förståelse.

Vila ifred älskade pappa, så som du kämpat och äntligen funnit den ro du sökt. 19521202-20110628 älskar dig, rakastan sua.

/Augusti 2011